Första predikan i en ny församling. Känner liksom en viss press. Inte helt olik premiärnerverna inför första föreställningen på en teater misstänker jag. (utan all annan jämförelse) Men har ju predikat över den här texten ett antal gånger förut. Har ju trots allt varit präst i femton (15!) år. Pice of cake…..
Nepp!!!
Totalt stillestånd!
Vad säger jag? Vad menas med den här texten egentligen?
Vrider och vänder på orden. För stolpigt, för högtravande, för lulligt, för gulligt.
Det här låter bra!
Så läser jag igenom det jag skrivit och undrar för mig själv om jag var vaken när jag skrev eller vad som hänt, för större dravel har jag sällan läst.
Kasta. Nytt dokument!
Tur ändå att jag skriver på datorn, för pappershögen skulle vid det här laget vara betydande och krampen i handen enorm om alla ord jag producerats gjorts the old fashion way.
Kaffepaus! Ny energi, nya friska tag, samma totala stillestånd! Funderar på att köra en meditativ gudstjänst där vi läser texten och var och en får fundera över orden i tystnad….
Närstående konsult (läs:Maken) förkastar det alternativet. (Attans!)
Läste någonstans att man skall göra något helt annat när man kör fast och låta det undermedvetna jobba.
Går ner och skurar toaletter och städar församlingssal.
Kommer tillbaka och inser att mitt undermedvetna tydligen inte läst den artikeln.
Men men, Gud har i sin vishet inrättat nätter. Många timmar kvar innan klockan är 11:00 och gudstjänsten börjar. (Närmare bestämt 15) och sömn är ju överskattat sägs det…. 😉