Jag har alltid fascinerats av det här fenomenet ”Barnmeny”
Ni vet, man går på restaurang och vi vuxna kan få njuta av halstrade laxar, bräserade grönsaker och ljuvliga såser, medan barnen förväntas nöja sig med korv och pommes, eventuellt en hamburgare och framförallt: Pannkakor!!!
På i princip _alla_ svenska restauranger serveras det pannkakor på barnmenyn.
Och jag funderar: Om barnen alltid får detta, något begränsade utbud på restaurang, när är det då tänkt att de skall upptäcka och uppskatta den vanliga maten? (och med vanliga menar jag då den som vi vuxna så njutningsfullt stoppar i oss) Och varför dessa ständiga pannkakor?
Om man aldrig får pröva, hur kan man då veta om det är gott eller inte?
Själva har vi en liten gourmé hemma, som glatt beställer Carpaccio så ofta det finns på menyn och med ett litet fnys bläddrar förbi barnmenyn. (Vem vill ha pannkakor när man är på restaurang?)
Hur har det blivit så? Att jag inte får ha min Chevré ifred utan den försvinner på dotterns frukostmacka, eller att Stiltonosten till jul numera måste gömmas för att inte bli uppäten innan 1 advent?
Tror inte vi är speciellt exeptionellt duktiga föräldrar som har något eget knep.
Däremot har vi alla tre alltid ätit samma mat. Har haft ett antal diskussioner med personalen på några restauranger och till slut fått beställa halvportioner av den vanliga menyn till dottern. (Och hoppat över pannkakorna som en del kypare försökt framhålla som det lämpliga alternativet.)
Måhända detta är ett Svenskt fenomen???
Jag vet inte, men hitills har vi inte sett till någon barnmeny här i Wien. (Och inte några pannkakor heller. 🙂 )