En liten, inte obetydlig eller oviktig jultradition i Sverige är chokladasken.
Och nu pratar vi inte om vilken chokladask som helst, hastigt inköpt på närmaste bensinmack så där i sista minuten.
Utan det skall vara den riktiga Chokladasken! Marabou Alladin!
Vet inte hur mycket omsättningen på dessa askar ökar under december, men misstänker att ökningen är markant.
Julbordet är liksom inte komplett utan den där asken.
Konversationen runt bordet dör ut i pinsam tystnad om man inte kan diskutera vilken bit som egentligen är godast och huruvida man får ta från undre lagret eller ej.
Den är den perfekta sista-minuten presenten när man blir bjuden på ett glöggmingel. Den uppenbara räddaren i nöden när Fasters Mosters Bror Klas-Gösta dyker uppför att ”överraska” mitt i julstöket. Den perfekta istället-för-valium för en trött husmor sent på natten. (Japp! Då får man absolut ta från det undre lagret! Morgonen efter skyller man på Klas-Gösta)
Kort sagt: Alladinasken är livsnödvändig för att klara sig genom december.
Som ni säkert anar finns dylika askar inte att uppbåda i Wien.
Er egen bloggerska har därför helt osjälviskt tagit på sig rollen att medelst empiriska undersökningar finna ett godtagbart alternativ.
Själuppoffrande provsmakar jag mig nu därför igenom diverse olika chokladaskar, praliner och konfektyr.
Senaste på listan är en intressant bekantskap från Heindl. ”Nussbeugel” som visar sig vara en välsmakande fyllning bestående av Valnötter mm doppad i mörk choklad.
Får tre små prästkragar av fem möjliga.
I morgon fortsätter mitt heroiska uppdrag då jag tänker ge mig i kast med väl utvalda delar av Lindt’s sortiment.
Ett tufft uppdrag, men någon måste göra det!
(här skall det nu vara sådan där ”heroisk” filmmusik. Jag föreslår den här:
🙂
