Varför vågar vi inte diskutera etik längre?
Eller för den delen moral?
Känns ibland som att allt för många är rädda för att stämplas som ”moral-tant” och ”bakåtsträvare” om man skulle antyda att det faktiskt finns saker som är rätt och fel att göra.
Det politiskt korrekta svaret verkar vara att ”det beror på” alternativt ”det är individuellt”
I Sverige debatteras livligt huruvida religiösa företrädare i allmänhet och präster i synnerhet över huvud taget skall släppas in i skolorna för att prata med barnen. Risken finns nämligen att vi skulle kunna råka påverka dem… (Ok, jag är ironisk, jag vet)
Ibland tar någon mycket modig rektor kontakt med den lokala kyrkan och ber om hjälp med vad som härligt flummigt kallas ”livskunskap” Ett projekt några veckor. (OK, jag är ironisk igen. F’låt)
Vadan då detta utbrott???
Svar: två artiklar på DN som båda speglar en förvriden människosyn.
Dels en i mina ögon fruktansvärt upprörande dom!
Dels en skrämmande, men ack så sann analys av mekanismer bakom gruppvåldtäkt.
Två exempel på en oerhört kall människosyn, och skulle jag vilja hävda, en total avsaknad av etik-tanke. Eller i alla fall, att det var länge sedan tankar om etik och moral verkligen funderades över och diskuterades.
Jag är övertygad om att det är absolut livsnödvändigt att ständigt och jämnt våga diskutera och fundera över frågor om etik och moral!
Våga fundera över vad som är viktigt, hur vi ser på oss själva, på varandra. På livet, dess början och dess slut.
Och jag är fullständigt övertygad om att vi måste våga prata om detta även i skolan, på fritidsgårdar, på dagis, ja överallt!
Missförstå mig rätt. Är absolut inte så att religiösa företrädare har monopol på sanningen om vad som är rätt eller fel. Men genom att utestänga en samtalspartner, i detta fall oss religiösa, dör samtalet. Och det man inte pratar om, det finns heller inte.
Kalla mig moraltant och bakåtsträvare och vad ni vill.
Jag kommer göra det jag kan för att hålla samtalet om rätt och fel, etik och moral, levande!