Varför vågar vi inte diskutera etik längre?
Eller för den delen moral?
Känns ibland som att allt för många är rädda för att stämplas som ”moral-tant” och ”bakåtsträvare” om man skulle antyda att det faktiskt finns saker som är rätt och fel att göra.
Det politiskt korrekta svaret verkar vara att ”det beror på” alternativt ”det är individuellt”
I Sverige debatteras livligt huruvida religiösa företrädare i allmänhet och präster i synnerhet över huvud taget skall släppas in i skolorna för att prata med barnen. Risken finns nämligen att vi skulle kunna råka påverka dem… (Ok, jag är ironisk, jag vet)
Ibland tar någon mycket modig rektor kontakt med den lokala kyrkan och ber om hjälp med vad som härligt flummigt kallas ”livskunskap” Ett projekt några veckor. (OK, jag är ironisk igen. F’låt)
Vadan då detta utbrott???
Svar: två artiklar på DN som båda speglar en förvriden människosyn.
Dels en i mina ögon fruktansvärt upprörande dom!
Dels en skrämmande, men ack så sann analys av mekanismer bakom gruppvåldtäkt.
Två exempel på en oerhört kall människosyn, och skulle jag vilja hävda, en total avsaknad av etik-tanke. Eller i alla fall, att det var länge sedan tankar om etik och moral verkligen funderades över och diskuterades.
Jag är övertygad om att det är absolut livsnödvändigt att ständigt och jämnt våga diskutera och fundera över frågor om etik och moral!
Våga fundera över vad som är viktigt, hur vi ser på oss själva, på varandra. På livet, dess början och dess slut.
Och jag är fullständigt övertygad om att vi måste våga prata om detta även i skolan, på fritidsgårdar, på dagis, ja överallt!
Missförstå mig rätt. Är absolut inte så att religiösa företrädare har monopol på sanningen om vad som är rätt eller fel. Men genom att utestänga en samtalspartner, i detta fall oss religiösa, dör samtalet. Och det man inte pratar om, det finns heller inte.
Kalla mig moraltant och bakåtsträvare och vad ni vill.
Jag kommer göra det jag kan för att hålla samtalet om rätt och fel, etik och moral, levande!
Comments 5
Kan bara hålla med dig kära Fru Scharffenberg, vi behöver diskutera detta men också visa med våra egna handlingar om vad som är rätt och fel. Våga stå för det vi tror på, våga vara oss själva, våga vara just bakåtsträvare.
/Pär
Bra skrivet!
(ni båda, kära vänner)
Håller med om alltihopa!
om livet bara består av blask
och inget innehåll, vad som betyder värderingar mm.
så är det . . . ja blask och det vore ju synd.
förutom att man missköter sina talanger;
och tappar respekten för medmänniskorna.
Känns mycket viktigt att börja tala respekt med bada tjejer och killar men även kommunicera att killar bär ett ansvar att inte valdta, sla, kränka tjejer och kvinnor. Det maste vara självklart att det inte är offrets fel utan gärningsmannen som utför en oacceptabel handling – oberoende pa om kvinnan har kort kjol eller är fattig, eller om man är i ett förhallande med förövaren.
Ord och inga visor!
Håller så väl med om detta!
Svårigheten ligger väl delvis idag i att vi inte riktigt vet vilken eller vems moral vi ska utgå ifrån och att det därför var ”lättare” förr, när det var ”någon” som bestämde! Idag är det så många olika syn på moral och etik vi ska ta hänsyn till och vi är rädda att trampa någon på,tårna…
Därför är det ännu viktigare att vi diskuterar detta och vi som har som uppgift att vägleda andra stora eller små människor har en oerhört stor och viktig uppgift i att aldrig ge upp utan att ständigt påminna vår omgivning om,prata om hur vi kan,vill,skall försöka leva ihop på ett bra sätt – för alla.
Men till syvende och sidst ( eller hur det nu stavas?) handlar det om att vara en förebild.
En god förebild för våra medmänniskor. En inte alla gånger lätt uppgift…
Igår satt jag med en djupt kränkt 4åring i knät som skulle döda sin kompis för att han hade sagt att 4åringens nybyggda legobil var ful och jag undrade, varifrån kommer det att en så ung människa vill ha ihjäl en annan för en bagatell, jaja säger ni det är barn de vet inte vad de säger, de menar det inte, de vet inte vad döden är osv osv, det är kanske en del av problemet, vi tar det inte på allvar från början, vi bagatelliserar, vi säger det ordnar sig nog..
Men det är där vi ska sätta an, innan det gått för längt, innan barnet blir ungdom , vuxen och börjar omsätta de där tankarna i verkligheten. Vi måste grundlägga empati och förståelse för varandra och visa att det går att förlåta, det går att förstå, nu inte bara för det kränkta barnet utan också det kränkande.
Hur man gör det?
Min ansats är att ha nolltolerans mot våld inklusive (leksaksvapen) och att ständigt diskutera lösningar till kniviga situationet. Men också lyfta fram alla barn och deras styrkor i min barngrupp, en människa med god självänsla är mindre benägen att kränka andra tror jag!
Förövrigt igen att vara en förebild…
Om det ger något till de barn som passerar genom min omvårdnad? Det återstår att se:0)
Det är inte alltid de stora högljudda diskussionerna som ger resultat, även en liten sten ger ringar på vattnet!
Author
Ida!!!
Är stolt över att få jobba med en så klok kvinna som du!
Och ja, håller helt med. Etik och moral är ingen diskussion som kan tas ”sen” eller vid speciella tillfällen eller under en utsedd lektion.
Utan det är ett samtal som måste föras kontinuerligt. Ett agerande som måste vara naturligt. Och där vi alla, stora som små, är förebilder för varandra!