Jag har skrivit om det förut. Den Österrikiska kärleken till omständlig byråkrati och blanketter. Och om min stora aversion mot densamma.
I går var det dags igen…
Ett skol-id hade försvunnit, och måste därför anmälas.
En inte helt lätt process
Denna anmälan måste göras på vårt Magistrat. Nu har vi lärt oss de kreativa öppetiderna, och är där på rätt tid och dag.
Först, ta en nummerlapp. Ett av de få ställena här i Österrike som tillämpar nummerlapp och inte kösystemet.
Nåväl, efter viss väntan ser vi vårt nummer lysa upp på tavlan. Nu vidtar lite förvirring innan vi hittar kontoret det hänvisar till, som ligger på tredje våningen (vilket på tyska då är 2 stock…)
Väl framme i rätt rum lyckas vi tillslut på stapplande tyska förklara vårt ärende.
Till all lycka har vi med oss alla blanketter, formulär och bevis som behövs. (Har helt enkelt tagit med mig alltihop, just in case) Damen knattrar lite på datorn, hummar så där byråkrataktigt, som jag aldrig vet hur jag skall tolka. Bra? Dåligt?
När hon knattrat färdigt skickas vi iväg till kassan på andra våningen (på tyska 1 stock…) för att betala 2€ få två(!) kvitton på detta. Tillbaka till damen med den knattrande datorn. Visa upp kvittot. Varpå vi får vår förlustanmälningsblankett!
Nästa steg är att medbringa denna blankett till skolan, där fylla i ännu en blankett, inklusive foto. Lämna in allt, och sedan förhoppningsvis få ut ett nytt id. *pust*