Att fira jul i främmande land var inget större problem. Julskinka och inlagd sill gick att trolla fram. Gravad lax likaså.
Påsken är liksom för mig mer vad som händer i kyrkan än mat och andra traditioner, så de gick också bra.
Nationaldagen kändes nästan extra festlig att få fira i främmande land.
Inga problem.
Men Midsommar!!!
Trodde inte att jag skulle sakna de ljusa sommarnätterna så mycket.
Läser på Facebook om vänners förberedelser och förväntan inför denna afton som nästan mer än 6 juni är svenskarnas nationaldag, och känner: Jag vill också!
Bortglömt är alla år jag muttrat över hysterin och stressen. Glömda är milslånga köer på ICA där jag förundrats över att Alla tydligen skall handla Exakt samtidigt om jag.
Minns inte längre de ändlösa diskussioner om var det skall firas med vem och vilken midsommarstång som är den bästa. (Hänsyn taget till blomsterprakt, höjd, andel folkdräktsklädda, medverkandefaktor samt omgivning)
Förvisso kan man även här köpa dyra jordgubbar i papplådor, men inte smakar de som svenska? Och var är ängarna där jag kan slåss mot myggor och knott för att plocka sju sorters blommor för att binda en krans?
Nä, jag klara mig utan både Kalles kaviar och knäckebröd.
Men frågan är, överlever jag utan att få fira Äkta Svensk Midsommar?