Ibland kan det bli lite mycket.
Alla behöver vi en liten oas där vi kan ladda batterierna. Komma bort från allt som pressar. Ett litet andrum helt enkelt.
För många så fungerar trädgårdsarbetet så. För andra är det turen i joggingspåret. Ni vet det där när man kan låta hjärnan koppla ur och man bara…är.
Det nästan meditativa att rensa en rabatt, eller baka, eller springa.
Sätten är många, men syftet är det samma. En stund när man inte behöver tänka, vara närvarande, vara ordentlig, utan bara kan slappna av och låta sig flyta bort.
Nu är ju dock jogging är inget för mig, även om midjemåttet säger att jag borde. Och antalet rensningsbara rabattar där vi bor just nu är starkt begränsat. Nej. Min oas, där jag kan slappna av och rensa hjärnan på alla ”skall” och ”bör” och ”borde” är soffhörnet där jag kryper upp beväpnad med en bok.
Dock inte vilken bok som helst!
Nej nej. Det skall vara en äkta, oseriös, lättsmält kioskroman. Ni vet den där typen med manliga män med fasta hakor som tittar med brännande blickar på hjältinnans gnistrande hår och blixtrande ögon. Hjärta och smärta och vita serien och Harlequin. Den där typen som likt veckotidningarna alla hävdar att de aldrig läser men alla vet precis vad som står i dem. 😉
Jo, jag vet, litteraturmässigt är de att jämföra med smågodis.
Det vill säga, ett perfekt litet andningshål för att ladda batterierna efter en jobbig dag. 😉