Dagens predikan, som delvis präglas av att vi firade gudstjänsten Träd in i dansen.
Tiderna förändras. På Jesu tid, när den här texten skrevs, var det coolt och gav status att vara religiös. Man flaschade med hur religiös man var, hur mycket man gick i synagogan, hur mycket man bad osv. Att stå i ett gathörn och högt och ljudligt be var ett sätt att skaffa sig social status.
Vet inte hur det funkar här i Österrike, men misstänker att om jag skulle ställa mig på Schwedenplats och högt och ljudligt be till Gud så skulle jag förvisso bli uppmärksammad. Frågan är om min sociala status skulle öka.
Tiderna har förändrats.
Om någon skulle sagt för 60 år sedan att vi skulle fira en gudstjänst där vi dansar i kyrkan. Där lovsången är dans ackompanjerad av violin och piano. Till på köpet en gudstjänst ledd av en kvinna! Då skulle man skakat på huvudet och muttrat om hädelse och ovärdigt
Tiderna förändras
Samtidigt är det konstant.
Vad som inte förändras, är Gud.
Vad som inte förändras, är vår bön till Gud.
Vad är då en bön?
Vackra ord?
Rätt språk?
Enkelt uttryckt: En bön är när vi, när du, för ett samtal med Gud!
Och precis som vi kan prata med varandra på många olika språk. Viska tyst, ropa, prata, många eller bara två och två, kan vi också prata med Gud, på många olika sätt.
Bön behöver inte vara stor och svulstig, Han räknar inte antalet ord. Utan Gud hör även hjärtats tysta, ordlösa bön. Den vi inte ens själva förmår sätta ord på. Ibland kan en blick mellan två människor, rymma en hel berättelse. Ibland kan en suck till Gud, rymma ett helt liv. Ibland vill jag dansa till Herrens ära, för att hela min kropp måste få vara med i min bön till Gud. Ibland kommer min själs jubel över mina läppar, och blir en sång till vår Herres ära. Ibland ett rop på hjälp, en bön.
Tiderna förändras.
Men Gud är evig.
Och våra böner förenas med alla trognas böner.
Oavsett om de sägs på Tyska, Svenska, Latin, engelska.
Oavsett om de uttrycks i musik, sång eller dans.
För Mitt i tiden finns Gud!
Mitt i evigheten, så hör Gud din bön!