Har ju tidigare berättat om utmaningen i att gå på restaurang när man inte kan det lokala språket. Inte alltid det man tror sig ha beställt som tillslut uppenbarar sig på tallriken framför en.
Befinner mig just nu i Nice i södra Frankrike. Här talar man franska. Endast! Och även om jag en gång i tidernas ungdom, strax efter att dinosaurierna gick omkring här, studerade detta språk, kan jag inte påstå att jag behärskar det. Tvärtom! Tidens tand har skrapat bort all kunskap som eventuellt hade fastnat och ordförrådet är nu reducerat till ”Oui” och ”église” .
Vi lyckas dock ta oss till en restaurang och förklara att vi vill ha ett bord. Rättare sagt, så fort vi kliver in placerar oss den engagerade kyparen vid ett bord i hörnet. Sedan försvinner han….. Efter en försvarlig tid återkommer han med menyn, som visar sig vara en stor griffeltavla med dagens utbud ditskrivet. Av handstilen att döma misstänker jag att de bett en läkare om hjälp.
Kombinationen svårtydd handstil och på franska gör att vi i praktiken inte har en aning om vad där står. Vild diskussion utbryter mellan kyparen och modern i familjen om vad som står och och vad det betyder, samtidigt som tonårsdottern diskret försöker sjunka genom golvet. Uppnåddes tydligen nya, hittills okända nivåer på pinsamhetsskalan.
Tillslut lyckas vi dock beställa och sedan vidtar nervös väntan: Vad har vi beställt?? 🙂
Jodå, det var både god och vällagad mat som tillslut kom in. Dock lite osäker på om det var fågel, fisk eller mittemellan. 😉
Comments 1
Härligt inlägg! När jag reste runt i Frankrike för många år sedan hade jag gått ett halvår konversation. Jag hade fusklapp med mig på de viktigaste meningarna, typ beställa hotellrum, växla pengar, etc. Fungerade alldeles utmärkt. Måste ha haft ett bra uttal för de bubblade på friskt när jag ställt min fråga, vilket inte var till stor hjälp för mig 😉
Kom att tänka på Kristina Svenssons bok Mitt Nice, kanske något för dig?
Kram Kim