Får ofta frågan om vad som är största skillnaden mellan att arbeta hemma och arbeta i SKUT. Måhända detta är ett av svaren: Att vara på väg.
Hemma så går jag till kyrkan. Folk kommer till kyrkan. Vi har ett fysiskt hus att peka på som är ”Kyrkan” och därmed kommer också mycket gratis. Traditionen – vi har alltid gjort så här. Stämningen – för det är stämningsfullt i en kyrka där så många bett före oss. Känslan – känslan av att gå i någon annans fotspår och veta att någon annan kommer att gå efter oss.
Här så kommer Kyrkan till människorna. Och ”Kyrkan” säger folk, det är…..jag. I all min litenhet, med alla de fel och brister och mänskliga tillkortakommande jag har, förväntas jag ändå när jag kommer till min destination för dagen, trolla fram Tradition, Stämning, Känslan, ja helt enkelt skapa en ”Kyrka” där vi just då är. Oavsett om det är ute på en fotbollsplan, i någons trädgård eller på ett kontor på en ambassad.
Detta har fått mig att fundera mycket på just begreppet ”Kyrka” vad det innebär, vad det egentligen är. Och egentligen är det självklart. Kristi Kyrka är och förblir de människor som vågar säga, viska, ropa, tänka orden – Jag tror.
Vår kyrka är aldrig beroende av våra byggnader, hur vackra de än är. Men är alltid beroende av människorna, hur trasiga de än är. Det är inte för att jag är prästvigd och står där å ämbetets vägnar som den där fotbollsplanen plötsligt blir förvandlad till ett för stunden heligt rum. Det är för att vi som just där och då står tillsammans förenas i bön, öppnar våra hjärtan för Gud och vågar viska, säga, tänka orden – Jag tror.
Jag är på väg, i Jesu namn, för att påminna folk: Det är tillsammans vi skapar och är kyrka.