Ibland blir livet inte som man tänkt sig. Vi människor har en tendens att planera och strukturera. Tänka att först gör jag si och sedan så och så blir det sådär. Så blandar sig Gud i det hela, och det blir helt upp och nervänt och inget blir som man tänkt sig. Kan tänka mig att Maria hade vissa idéer om hur hon ville leva sitt liv. Hur det skulle bli, vad hon skulle göra. Misstänker att ”Bli mamma till Guds son” inte stod med på den listan.
Vad gör man då när Gud blandar sig ens liv och får det att ta en riktning man inte tänkt? Som alltid, man har två val. Säga Ja, eller säga Nej.
Tro nu inte att den ena vägen är idel solsken, rosenbeströdd och ljuvlig och den andra full av törnen, snårskog och lera. Nej, så enkelt är det inte. Har sagt det förut, men det tål att sägas igen. Att säga ”Ja” till Gud är inte en Qiuck Fix och väg till evig lycka. Men det är en väg till självkänsla och självrespekt.
Att vara sann mot sig själv och vara sann mot Gud sammanfaller väldigt ofta. Men det är inte alltid det sammanfaller med vad världen förväntar sig av dig.
Maria är en av de modigaste personerna i Bibeln. Hon riskerar verkligen allt. Inte bara sitt liv, utan även sitt namn och sitt rykte. Och det är nästan större. För hur många av oss gör inte saker som vi inte vill, går med på saker eller stannar kvar i situationer för att vi är rädda för vad folk skall säga? För att vi är rädda om vårt rykte? ”Jo, man borde” ”Jo jag skulle” Men…vad skall folk säga??? Vi är mer rädda om vårt rykte, om hur vi uppfattas, än om våra liv. För döden kan komma på många olika sätt. Det är inte bara den fysiska döden. Utan även att dö själsligt. När man slutar leva utan bara existerar. När man anpassar sig så till den milda grad till omständigheterna, omgivningarna, konventionerna och sin egen rädsla, att man tillslut förlorar sig själv.
Maria gjorde inte det. Hon vågade. Vågade följa sin egen tanke, Lyssna till Guds röst och låta den genljuda i sitt liv. Hon var sann, mot sig själv och mot Gud. Jo, hon hade nog andra planer. Livet blev nog inte riktigt som Maria tänkt sig. Men det var ett fullvärdigt liv. Sant mot Gud, sann mot sig själv. Är du det, då är ditt liv äkta. Då lever du, inte bara existerar.
När Gud kallar dig. Och det gör han. Knepet är bara att lyssna mer på honom än på sig själv för att höra när och till vad han kallar. Men när Gud kallar dig. Vågar du lyssna? Vågar du följa? Vågar du, likt Maria säga: Ske med mig vad Herren sagt Även om livet då inte blir som du har tänkt dig?