Vi känner alla till historien. Jesus firar påsk tillsammans med sina vänner. En fest, med god mat och dryck. En fest som slutar i svek och förräderi.
Innan kvällen är slut är det inte bara Judas som har förrått sin vän. Även Petrus har svikit. Ja alla lärjungarna har, på olika sätt, svikit och förrått den vänskap de några timmar tidigare så dyrt bedyrat.
Vem av dem är du? Vem av dem är jag?
Är jag Judas, som lockas bort av pengar, makt och erkännande från dem som har höga positioner i samhället? Som bländas av titlar och feta plånböcker. Men självklart säger så att alla hör att det spelar ingen som helst roll vem som är vem. Ändå lyckas hålla mig framme och synas i ”rätt” sällskap, umgås med ”rätt” personer och nogsamt se till att alla vet att jag är vän med just dem. De ”rätta”. De med Makt och Pengar.
Eller är jag Petrus? De rättrådige. Som lovar dyrt och heligt att aldrig svika. Som håller ordning, rättar, säger till, petar med pekpinnen och gärna talar de stora orden.
Men som när det verkligen gäller, inte vågar. När det verkligen gäller, klingar orden om lojalitet tomma och jag är istället mig själv närmast. När det verkligen gäller, sviker jag mina ideal för att rädda mitt eget skinn.
Eller är jag en av de andra lärjungarna? Som inte vågar höja min stämma för att höras. Inte orkar ta ställning, utan följer med den stora massan och gör som de andra gör. Ingen egentlig egen åsikt, utan tycker, tänker och gör som alla andra. Bara följer order. Alla andra gjorde ju.
Eller står du kvar. Är lojal. Till det bittra slutet, ända till döden. Så lojal, att du tillslut i grunden sviker dig själv?
Skärtorsdag. Bitterljuv smärta. Vänner som träffas, skrattar och ler. Vänner som förråder, som sviker.
Vem förråder jag? Vem sviker jag? Till vem bedyrar jag dyrt och heligt min vänskap och lojalitet, för att svika och fly när fienden kommer? Någon annan, eller mig själv?
Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Han visar i handling vad det hela handlar om. Att vi skall tjäna varandra. Hjälpa och stötta varandra.
Att vi inte skall rygga för, utan våga se det hos varandra som kanske inte är så vackert.
Han tvättar bokstavligt talat bort all smuts, allt damm. Från lärjungarnas fötter. Från oss. Några timmar senare kommer samma lärjungar, som blev betjänade av honom. Som dyrt lovade att aldrig svika, ha övergett honom och utlämnat honom till död och pina på korset.
Gud tvättar våra fötter. Gud ger oss sin förlåtelse.
Men jag har ofta undrat: Hur lång tid tog det innan Petrus och de andra lärjungarna förlät sig själva?