Synodalmöte i Visby, och vi får den välskrivna Synodalmötseavhandlingen i vår hand.
”Andliga härdar och mobila altare” Fast först när jag fick boken läste jag fel. Jag tyckte det stod ”Andlighet härdar”
”Andliga härdar och mobila altare” Fast först när jag fick boken läste jag fel. Jag tyckte det stod ”Andlighet härdar”
Men så börjar jag fundera, hur stor är skillnaden? Och hur hänger de ihop?
Andlighet härdar. Osökt tänker jag på Paulus ord om Andens svärd. Vi vet alla att ett gott svärd, som är användbart, måste härdas. I eld och vatten.
I mitt liv, när jag låter mig beröras av det gudomliga, när jag bejakar min andlighet, blir jag också härdad. Framförallt när jag brottas med Gud. När Anden inte berör mig, utan bråkar med mig. Skaver och ibland till och med gör ont.
Andligheten härdar. Den ger mig styrka att orka, våga, bära och bygga mobila altare. Att vara kyrka!
Men det stod alltså inte Andlighet. Det stod Andliga. Andliga härdar.
Och bilden blir en annan. Bilden av Härden som ger värme och trygghet. Där jag kan värma min mat. Få näring. Bilden är inte längre svärdet, det jobbiga, krävande, utmanande. Utan hemmet, det trygga, omslutande, ofarliga.
Men är de då helt oförenliga dessa två bilder?
Härden är central i smedjan. Utan den kan inte svärdet härdas. Men det är också där smeden värmer sin mat. Utan härden är smedjan tyst, mörk, och utan uppgift. När härden slocknar, slutar smedjan att leva. När härden brinner kan den hårda metallen, omformas, brukas och används, värms maten, skapas trygghet, ges liv.
Andliga härdar, och Andlighet härdar.
Är det en motsättning? Läste jag egentligen så fel?
