Det finns ett inledningsord till gudstjänsten som jag tycker väldigt mycket om.
”Den Gud som har skapat himmel och jord bor inte i tempel skapade av människohand.
Himlarna och himlarnas himmel rymmer honom inte. Men här är han, närmare oss än luften vi andas”
Allt för många har allt för ofta försökt sätta gränser runt Gud. Säga ”Här är Gud” och ”Där är inte Gud”
Ibland bestämmer man sig till och med för att man vet exakt vad Gud tycker och tänker. ”Gud anser att homosexualitet är fel” ”Gud älskar bara heterosexuella” ”Gud hatar de som skiljt sig” Oftast spränger sig Gud fri från dessa bojor och visar gång på gång att vi har fel. Att hen inte ryms i tempel som vi har byggt, oavsett om de är av sten eller är våra tankekonstruktioner där vi försöker spärra in Gud i diverse dogmer och floskler.
Så varför reagerar jag då så när några präster i Stockholms domkyrka påstår att det finns många olika vägar till Gud och att vi därför behöver vara öppna. Öppna nog att till och med fira gudstjänst tillsammans? Är det då inte jag själv som försöker sätta tvångströja på Gud. Skapa gränser, linjer och förnumstigt säga: ”Hit men inte längre når Gud”?
Så försöker jag gå den vägen. Följa tankegången att vi alla strävar mot samma gud. Men snubblar på stötestenen. Den korsformade. För hur jag än vänder och vrider. Hur ”öppen” jag än försöker vara. Så kommer jag inte förbi Jesus Kristus.
Jag läser 1 Korintherbrevets ord: Ty eftersom världen, omgiven av Guds vishet, inte lärde känna Gud genom visheten, beslöt Gud att genom dårskapen i förkunnelsen rädda dem som tror. Judarna begär tecken och grekerna söker vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet. Guds dårskap är visare än människorna och Guds svaghet starkare än människorna.
”Vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst”
Gud är större! Hen ryms inte i tempel skapade av människors händer eller tankar.
Därför reagerar jag när man försöker förminska den Gud som lidit och dött på korset för min skull. Som nederstigt till dödsriket för att på tredje dagen uppstått ifrån det döda.
Jag reagerar när man försöker förminska detta till att bara vara ett sätt av många att nå Gud. Eller som de skriver på sin blogg: ”vi dricker ur en källa, ur vilken också andra dricker men på andra sätt och med andra muggar.”
Måhända Nathan Söderblom uttrycker det jag känner och tänker bäst: ” Ingenstädes är vissheten om Guds väsen starkare och renare än hos Jesus. Hos ingen har denna visshet på ett personligt och verkningsfullare sätt genomträngt hela varelsen. Ingen är därför uppenbarelse som Han. Hos ingen annan skimrar det gudomliga lika starkt igenom.” (”Uppenbarelsereligion” 1901)
I döden på korset spränger Gud alla gränser.
Därför är och förblir min gräns min tro på Jesus Kristus som Vägen, Sanningen och Livet.
Oavsett hur andra väljer att gå, är detta för mig, den enda vägen till Gud!