Jag går ner till Westbahnhof för att se på vilket sätt vi kan hjälpa till med alla flyktingar som nu kommer.
Först verkar allt vara kaos. Det är människor överallt! Man sitter på marken, står i små klungor. Håller hårt i slitna väskor som jag förstår är allt de äger. Så ser jag dem som delar ut bröd och mat. Lite längre bort sitter en handtextad skylt om sjukvårdshjälp. Runt hörnet står vagn efter vagn med mat, frukt, vatten. Kläder, skor ja till och med leksaker.
Jag frågar en av volontärerna i röd tröja om de behöver något. Han slår ut med handen och pekar mot förråden och säger med ett trött skratt: ”- Folk är fantastiska! Vi har så att det både räcker och blir över!” Vi skiljs åt med löftet att återkomma om de behöver hjälp. På vägen ut ser jag hur människor med skyltar fastnålade på bröstet som visar vilka språk de talar visar nyanlända tillrätta och hur personalen från ett närbeläget Café börjar dela ut koppar med kaffe.
Jag går därifrån med en förtröstansfull känsla av att det trots allt finns hopp. Att medmänskligheten lever.
På väg ut passerar jag statyn av den lille pojken på sin resväska. Han som sitter där för att påminna oss om förra gången. Då, 1938/39 när människor här var tvungna att fly för sina liv. När väskan de hade med sig var allt de ägde.
Då var Westbahnhof startpunkten, det man flydde från. Idag är det tryggheten, det man flyr till.
När jag går ser jag några barn som leker med en fotboll medan deras föräldrar vilar en stund. På flykt från krigets fasor, på väg mot fred och frihet.
Ungefärlig översättning av texten på sockeln:
”Den som räddar en människa, räddar hela mänskligheten”