Svenska kyrkan i Utlandet kontaktade mig och undrade om jag ville berätta lite om hur det är att jobba som kyrkoherde i utlandstjänst. Eftersom jag tycker det är hur kul som helst, så tackade jag självklart Ja. Föga anade jag att de även ville ha BILDER till detta lilla reportage! Lokal fotograf kontaktades. Beställningen var ”Bilder i folkvimlet” Vi tog oss därför till Graben, mitt i centrala Wien. Efter att ha tittat efter vinklar, ljus och annat som endast fotografer ser och som vi vanliga dödliga inte förstår sig på ställde han upp kameran på sitt stativ i ett gathörn. Modellen, dvs undertecknad, beordrades sedan att gå långsamt mot kameran. Inser ni hur svårt det är att se naturlig ut samtidigt som man långsamt går genom folkvimlet mot en kamera ungefär femtio meter bort? Lägg därtill normala människors totala fascination när de ser en kvinna i prästkrage. En fascination som allt som oftast tar sig uttryck i mer eller mindre diskret stirrande, pekande och, i vissa fall, även fotograferande. När jag tillslut på darrande ben tagit mig fram till kameran bad Hr fotograf mig göra det igen. ”-Men långsammare den här gången!” När jag för femte gången går samma sträcka har gästerna vid det lilla caféet slutat låtsas inte se mig utan stirrar öppet. På väg därifrån ser vår fotograf en ny plats där tydligen ljuset och vad det nu är, är ännu bättre än på förra stället, och jag beordras ännu en gång, långsamt, gå mot kameran. Tur att fotografen i fråga även är en mycket god vän. Några timmar senare, när vi även har tagit foton ”i kyrkomiljö” och några närbilder på kyrkans innergård. De senare under oblygt stirrande och kommenterande från några parkarbetare som bestämde sig för att ta sin rast bredvid oss. så kunde jag äntligen låta leendet falna och ansiktsmusklerna slappna av.
All heder till de som försörjer sig som modeller. Bortsett från att jag vare sig har kropp eller ansikte för det, så har jag absolut inte tålamodet. Och all heder till min gode vän och fotograf, som faktiskt lyckades fånga några riktigt bra vinklar på bild.
Trots allt måste jag erkänna, var det riktigt roligt. 🙂
En del bilder blev riktigt bra. Tack vare fotografen Anders Nilsson
Efter ett tag är det svårt att hålla minen dock. 😉