Går till den lokala Sushi-restaurangen för att hämta hem lite Take-Away. När jag kommer in nickar ägaren glatt åt mig över huvudet på några andra gäster och håller frågande upp tre fingrar i luften. Jag nickar glatt tillbaka och bekräftar med tre fingrar i luften.
Strax efter att jag satt mig ner för att vänta på mina tre Sushi-menyer, kommer servitören ut för att ta upp beställningar från några andra gäster som bestämt sig för att äta där. På vägen till deras bord ställer han med ett leende ner ett glas dryck på min plats. Jag tackar med ett leende och smuttar försiktigt på innehållet medan jag ser mig omkring.
Efter några minuter är min beställning klar. Jag betalar och vi skiljs åt med ett leende, en nick och ett ”Tschüs” Så där som man säger, vänner emellan. Är först när jag går därifrån som jag inser att det är det enda ord som vi sa till varandra. Har ingen aning om vad han heter. Misstänker att han inte vet vem jag är. Ändå hälsar vi glatt på varandra. Och han vet mer om mina matvanor, i alla fall hur ofta vi äter Sushi, än de flesta av mina vänner.
En märklig känsla, när man tänker efter, att vara så igenkänd, men samtidigt så okänd.