Har brottats länge med texten om kvinnan vid Sykars brunn. Hon är så anonym och ogripbar, kvinnan.
”fem män har du haft, och den du har nu är inte din man” Mycket mer får vi inte veta om henne. Mer än att hon är kvinna och från Samarien.
Det där med antalet män har gjort att många, oftast manliga präster och bibelutläggare definierat henne som ”synderska” eller rent av prostituerad. Men egentligen vet vi inget om den saken. Det står inte.
Vi vet egentligen inte så mycket, men vi kan ana. Vi vet att det är en kvinna som gått igenom mycket. Hon har haft fem män, i en kultur där du förväntas ha bara en.
Det är en klok kvinna. Samtalet hon för med Jesus är på en ganska hög intellektuell nivå. Det är en kvinna som vi kan ana är en del av samhället, men ändå inte. En av oss, men ändå utstött. Stolt och obruten, men aldrig helt accepterad.
Men vi vet inte.
Hon har av evangelisten inte ens fått ett namn. Det har hon dock i den Rysk-Ortodoxa traditionen. Där heter hon Svetlana. Denna upptäckt fick mig att börja fundera över detta med namnet. Och hur viktigt det är. Hur namnet ger identitet. Ger struktur och kontur. Plötsligt är hon inte längre ”Kvinnan vid Sykars brunn” En eventuell synderska, prostituerad eller andra nedsättande epitet man vill ge henne. Utan det är Svetlana. En människa av kött och blod. En individ.
När jag fortsätter och läser texten om mötet mellan Jesus och Svetlana slås jag av hur många fel det begås i denna berättelse.
Jesus är man. Dessutom en judisk man. En jude umgås inte med och talar inte till en människa från Samarien.
Han ber definitivt inte om något. Inte ens lite vatten.
En man tilltalar inte en okänd kvinna. En kvinna inleder sig inte i samtal med en okänd man.
Framförallt talar inte en judisk man med en okänd syrisk kvinna och ber henne om vatten.
Ändå händer det. Där, vid det mest nödvändiga av allt, vattnet, möts det. Över alla kulturella och mänskliga gränser.
Denna kvinna, denna människa, får ta emot Ordet. Och hon är en av dem som verkligen lyssnar. Som ser och förstår.
Hon delar med sig av det. Lite senare får vi reda på att hon ställer sin kruka där vid brunnen, går in till staden och berättar om vad hon hört och sett. Och stadens invånare kommer ut. Lyssnar. Hör och förstår även de.
Hon blir den första missionären. Och det är i denna roll och på grund av detta som hon i den Rysk-Ortodoxa traditionen får ett namn. Får kontur. Får liv.
Frågan är, vem är hon i dag?
Pratar vi med henne? Eller bara om henne? Ger vi henne ett namn, eller tar vi bort det namn hon har. Anonymiserar. Och i och med det gör det lättare att ignorera. För det är trots allt så att den du inte ens vet namnet på kan du lättare låta bli att bry dig om. Lyssnar vi på henne? Eller hör vi det vi vill höra?
Vem är Svetlana i dag? Kvinnan vid Sykars brunn.
Jesus möter en annan människa. De lyssnar på varandra. De möts över gränserna. Både de inbillade och de verkliga.
Vad skulle hända om vi gjorde så i dag, i våra liv? Stannade upp och lyssnade på varandra? Verkligen hörde vad den andra människan vill säga. Vad våra medmänniskor har att ge? Och även om vi nu inte tycker om den andres berättelse. Eller ens håller med. För ibland händer ju även det. Vad skulle hända om vi trots det, lät våra medmänniskor behålla sina namn, sin mänsklighet, sin värdighet.
Att lyssna är att se. Att se och erkänna varandra. Att lära är att lyssna. Att utvecklas sker genom dialog. Genom att lyssna på varandra.
Jesus gör det vi alla borde göra: Möta våra medmänniskor med öppet sinne, lyssna utan att döma och dela med oss av det vi har att ge.