Beskrev ju igår mitt möte med några italienska damer på flyget.
När det förstod att jag var präst försjönk en av dem efter en stund i eftertänksam tystnad. Efter en stund vände sig hon till mig och med viskande stämma och många gester förstod jag att hon bad om att få en välsignelse.
Som präst är det något av det finaste jag kan ge och jag gör det gärna.
När jag bett om Herrens välsignelse över henne viskar hon ”Gracias” och tittar på mig med tårar i ögonen.
Rad 23 på flyget från Rom till Wien förvandlas för en stund till en mäktig katedral. Ett oväntat möte. Som utan att jag vet varför uppenbarligen är värdefullt för henne jag mötte. Som visat på nåden och gett hopp till en annan människa.
Inte på grund av mig. Utan för att Gud en stund använde mig som sitt redskap.