Jag har tvekat länge inför att skriva detta inlägg.
Inte för att jag inte står för mina åsikter, utan för att det så lätt blir fel, kan missuppfattas och missbrukas.
Grundfrågan skulle kunna sammanfattas som så: Får jag skriva vad jag vill på blogg, Facebook, Twitter osv? Trots att jag är präst? Hur mycket kan jag skämta? Hur långt ifrån den politiskt korrekta huvudfåran kan jag stå? Hur mycket är jag tillåten att pröva tankar och åsikter? Får jag ändra mig?
En viktig regel när det gäller all kommunikation på nätet är: Du är Aldrig privat! Jag kan inte, oavsett om jag är präst, folkvald politiker, ungdomsledare, lärare, polis eller vad det vara må, gömma mig bakom och hävda att ”Det där twittrade/skrev jag som privatperson”
Denna blogg är min privata, men varje ord jag skriver, oavsett om det handlar om mitt arbete eller om mina äventyr på fritiden, skrivs med medvetenheten om att den som läser, kommer läsa med vetskapen om mitt yrke.
Om jag någon gång skulle göra ett övertramp, är det inte Maria som kommer ställas vid skampålen, utan Prästen Maria. Och jag kommer dömas, inte som privatperson, utan som representant för min kyrka.
Den senaste tiden har debattens vågor gått höga i vår kära kyrka. Eller mer korrekt uttryckt, det har varit smustkastning och mobbing på hög nivå. Från alla sidor! Verbala stenar har kastats och alla har hävdat sig vara det oskyldiga offret som bara vill ”peka på sanningen” Det som borde vara ett respektfullt samtal mellan trossyskon har utvecklats till öppna gräl och blodiga strid, ivrigt påhejat och understött av nättroll och andra som glatt deltar i stenkastandet.
Reultatet blir en tystnadens kultur, där ingen vågar yttra någon åsikt, av rädsla för att bli nästa offer för den verbala stenkastningen och uthägningen. Oavsett om det skulle ske av det så kallade etablissemanget eller av alla de självpåtagna ordningsmän som likt vakthundar skäller vilt på alla som uttrycker en åsikt annan än deras egen och då de får mothugg snabbt intar martyrernas roll. Istället för att söka samförstånd, se det goda hos varandra, letar man fel och tolkar allt till det sämsta.
Det som smärtar mig mest är att de personer som effektivast bidragit till denna kultur. De personer som jag nu är rädd för kommer kasta sina stenar mot mig, är samma personer som talar högst om frihet, öppenhet och tolerans. Jag ber att den dag skall komma snart, då de lever som de lär.