Det finns dem som antyder att jag i min ägo har allt för många skor. Förstår inte resonemanget, men vi har ju alla olika prioriteringar i livet.Nåväl, helt apropå min käre Make skulle jag härförleden träffa honom nere på stan för en kopp kaffe. Soligt väder i kombination med traumatisk upplevelse på vågen en timme tidigare (för många bakelser i sommar) gjorde att jag bestämde mig för att promenera istället för att utnyttja Wiens eminenta lokaltrafik.
Halvvägs på min promenad känner jag att något är fel. Väldigt fel. Snabb koll avslöjar att de snygga, men promenadvänliga, skor jag valt bokstavligt talat håller på att gå upp i limningen. Sulan vill inte längre vara med utan vinkar som en trött flagga för varje steg. Några kvarter senare ger den upp, lämnar mig och blir liggande på trottoaren. Jag haltar vidare i mina skor som nu har en nivåskillnad på ca en halv centimeter. Kan avslöja att det absolut inte känns bekvämt. Skulle till och med vilja definiera detta som en kris, om inte av bibliska proportioner, så i alla fall stora. Omständigheterna kräver alltså en snabbt insatt krisplan! Hjälpen är dock nära då jag nu nått de mer centrala delarna av stan.
När jag en stund senare möter käre Maken tittar han misstänksamt på mina nya fina skor. Men som jag ytterligt vältaligt förklarade, ibland är skoinköp faktiskt nödvändiga! Och denna gång har jag faktiskt slängt ett par skor, så därför borde jag ju egentligen kunna köpa två par, eller hur? 🙂