För svenskar i allmänhet och för vår lilla familj i synnerhet är det inte en riktig jul utan ett riktigt julbord. Sålunda ägnas därför senare delen av december åt att på olika mer eller mindre intressanta vägar tillse att det den 24 december kan dukas upp griljerad julskinka, inlagda sillar, rödbetssallad, sillsallad, rödkål, lax på både längden och tvären, Janzons frestelse, köttbullar, prinskorvar, pressylta, kalvsylta, Ris a la malta, pastejer och patéer, tunnbröd och vörtbröd och så måste det ju vara ett godisbord också, eller hur?!
Och även om vi nu försöker att ta minsta skinkan och bara en liten bit lax, så multiplicerar det hela sig på något underligt vis och så står vi där med mat för ett helt kompani.
Fördelen är uppenbar. Vi behöver inte fundera på vad vi skall äta till frukost lunch och middag dagarna mellan Jul och Nyår. Svaret är givet: griljerad julskinka, inlagda sillar, rödbetssallad, sillsallad, rödkål, lax på både längden och tvären, Janzons frestelse, köttbullar, prinskorvar, pressylta, kalvsylta, Ris a la malta, pastejer och patéer, tunnbröd och vörtbröd. (Godisbordet tar av någon anledning alltid slut redan på julafton)
Dock börjar familjen muttra lite i höjd med Annandagen, och när Mor i huset (dvs undertecknad) med tillkämpad glad min sätter fram griljerad julskinka, inlagda sillar, rödbetssallad, sillsallad, rödkål, lax på både längden och tvären, Janzons frestelse, köttbullar, prinskorvar, pressylta, kalvsylta, Ris a la malta, pastejer och patéer, tunnbröd och vörtbröd som enkel lunch den 27 december antyds från övriga familjen en ganska tydligt mättnad på traditionell julmat. Den teologiska förklaringen att vi lever i Julens glädje och det faktiskt är jul ända fram till Trettondagen möts med en snudd på blasfemisk oförståelse.
Nästa år blir det bara en jultallrik. En liten!
Det ideala julbordet??