Allt började med ett mail. En inbjudan att fira Ekumenisk gudstjänst tillsammans. Inte så konstigt, då det var den ekumeniska böneveckan.
Men denna gudstjänst blev annorlunda. För första gången firade vi den Tillsammans. Inte som det så ofta tyvärr blir i dessa sammanhang: Att en kyrka bjuder in de andra kyrkorna att få vara med på deras gudstjänst. Inte heller som hänt mig så många gånger förr. Att jag visserligen blivit inbjuden, men eftersom jag tillhör ”den andra kyrkan” och tillika ”det andra könet” har jag blivit hänvisad till att sitta i bänken. Inbjuden, men endast att närvara, inte att delta.
Detta år, denna gång, blev det dock annorlunda. Och det hela började med ett mail. Ett mail där vi inbjöds att tillsammans utforma gudstjänsten. Fundera och diskutera över hur vi tillsammans skulle låta våra olika traditioner återspeglas i gudstjänsten, samtidigt som vi visade på enheten i Kristus. Många samtal. Långa samtal. Men tillsammans skapade vi en gudstjänst med mångfald och enhet i underbar förening.
Jag vet inte vad som berörde mest under själva gudstjänsten.
Var det Kyriet när företrädare för olika kyrkoinriktningar under ärlig självreflektion bad om enhet och förståelse?
Eller var det när bibeltexterna omväxlande lästes och sjöngs på olika språk?
Kanske var det när vi under tystnad la korn av rökelse i fat med glödande kol och lät den väldoftande röken stiga med våra olika böner till Gud.
Eller var det när var och en i kyrkan fick ta emot välsignelsen på sitt eget språk: engelska, tyska, arabiska, svenska, teckenspråk?
Kanske var det när vi, företrädare för, Evangeliska-Österrikiska kyrkan, Svenska kyrkan, Koptiska kyrkan, Romersk-Katolska kyrkan bjuder in till gemensamt kaffe efteråt och tillsammans, sida vid sida, hälsar församlingen välkomna.
Vi var inte gäster hos varandra. Vi firade gudstjänst. Tillsammans!
Olika grenar, men vi utgår alla från samma stam.
Han är vinstocken, vi är grenarna.