Länge hade jag runt ena handleden ett litet radband. Elva små pärlor i rad. De första tio för Ave Maria och den sista för Herrens bön. En enkel hjälp i bönen och en ständig påminnelse att inte glömma bort att ta hand om min själ.
Dock, även kroppen behöver stundom tas omhand. Inhandlade därför för en tid sedan ett så kallat aktivitetsarmband. I princip en avancerad (och ganska dyr måste jag erkänna) stegräknare. Nu sitter den runt handleden som en enkel hjälp i vardagslivet och en ständig påminnelse att inte glömma bort att ta hand om min kropp.
Samtidigt har detta lilla svarta band fått mig att börja reflektera över hur många människor som faktiskt ser träning och idrott nästan som en religion. Som med brinnande ögon och översvallande entusiasm försöker övertyga alla i sin omgivning hur enormt bra och skönt och nästan saliggörande det är att ägna sig åt (fyll i valfri fysisk aktivitet) Tidningarna svämmar över av livsstilsråd och den som inte kan klämma in i alla fall 15 min magträning innan frukost ses på med ibland illa dolt förakt. Våra kroppar har blivit det nya templet, Personliga tränare de nya prästerskapet och pilgrimsvandringen har ersatts av Halvmaror och olika Lopp.
För mig, och kanske jag överanalyserar?? känns det som ett desperat sökande efter mål och mening. Ett skapande av identitet. En känsla av kontroll, om inte över världen, så i alla fall över sin egen kropp?
Jag fortsätter att bära med mig mina två armband, även om just nu endast det ena sitter runt handleden. Jag har sällan koll, aldrig kontroll, allra minst över min egen kropp. Men jag har mål och mening i mitt liv. Mina två armband, för kropp och för själ, hjälper mig att också nå en balans i livet.
Vilka ”armband” bär du med dig? Hur hittar du balans i ditt liv?
Ett enkelt radband
Ett enkelt aktivitetsarmband