Är som sagt var på arbetsresa i Budapest. Denna gång föll det sig så att jag skulle ta mig från järnvägsstationen till hotellet på egen hand. Kollat noga på kartan så att jag skulle hitta. Med hjälp av vänlig dam i biljettförsäljningen fick jag också reda på vilken tunnelbana och buss jag skulle ta. Hon skrev till och med upp siffran på bussen och namnet på hållplatsen där jag skulle kliva av med orden att det därifrån sedan bara var tre minuters promenad till hotellet.
Inga problem så långt. Hittade både rätt tunnelbana, rätt buss och klev av på rätt hållplats. Men sedan…. Fann mig stå på trottoaren, vilset tittande mig omkring, sökande efter hotellskylt eller gatuskylt med namnet på rätt gata. Ingetdera syntes någonstans. Däremot liten äldre Ungersk gentleman tillverkningsår -19 eller däromkring. Tog på mig mitt bästa snällaste leende, letade fram namnet på hotellets adress i telefonen och frågade om han eventuellt visste var det var?
Insåg ganska snabbt att jag stött på en gentleman vars språkkunskaper sträckte sig till Ungerska. Punkt! Men också en man som aldrig skulle svika en kvinna i nöd.
Han funderade lite och gestikulerade att vi skulle gå åt höger. Så gick vi där, sida vid sida. Denne Ungerske gentleman och jag. På grund av total språkförbistring var konversationen ganska bristfällig. ( Läs: Icke existerande.) Utan den inskränkte sig till små handviftningar för att indikera när vi skulle svänga in på en ny gata.
Efter en stund, betydligt längre än de stipulerade tre minuter det enligt damen i biljettförsäljningen skulle ta att gå, började jag misstänka att denne gentleman, förutom sina chevareleska drag, även besatte egenskapen att aldrig erkänna ett misstag eller bristande kunskap. Det vill säga, att han nog egentligen inte visste vart vi skulle. Några minuter senare stötte vi på ännu en Ungersk gentleman. Denne var av något yngre årgång. Min vägvisare inledde samtal och frågade uppenbarligen efter vägen. Ett vilt pekande utbröt då dessa två tydligen hade diametralt motsatta uppfattningar om var efterfrågad adress egentligen befann sig. Funderade på att lite diskret dra mig undan och eventuellt anropa en taxi när de skildes åt och min guide vinkade åt mig vart vi skulle gå. Såg framför mig hur vi X antal timmar senare fortfarande vandrar runt på Budapest gator när jag anar räddningen runt hörnet. Likt en fyr som leder vilsna sjömän lyser hotellets skylt där framme.
Min vägvisare ser först förvirrade ut när jag tackar honom för hjälpen. Men sedan förstår han att vi har nått vårt utstakade mål och han tar snabbt på sig ”det visste jag väl”-minen innan vi med ömsesidiga artigheter tar farväl av varandra.
Efter att ha checkat i ger jag mig, beväpnad med karta, ut för att utforska omgivningarna. Konstaterar att damen i biljettförsäljningen verkligen hade fel. Tog inte alls tre minuter från busshållplatsen till hotellet. Tog maximum två! 😉