Har ju tidigare försökt att tillskansa mig någon form av kondition. Mestadels då genom att i något som desperat försöker likan jogging ta mig runt närmaste park. Målet är i alla fall att på lätta steg springa runt parken. Resultatet brukar bli en flåsande nära-döden upplevelse runt kvarteret.
De första veckorna här i Berlin har varit milt sagt intensiva. Mina små så kallade joggingrundor har därför av olika anledningar inte blivit av. Men så igår fanns både tillfälle och möjlighet som jag snabbt grep i flykten. Skulle visa sig vara det enda snabba som jag presterade den dagen.
Även om jag aldrig slagit några direkta hastighetsrekord, omgivningen debatterar fortfarande huruvida jag ”springer” eller bara ”går fort”, så kunde jag i Wien dock påstå att jag hade en antydan till kondition.
Gårdagens försök till löprunda gjorde det smärtsamt klart för mig att kondition tydligen har samma hållbarhet som övermogna bananer. Inte så att jag sprang långsamt eller så. Men kan meddela att stadens pensionärer har väldigt väloljade rullatorer här i Berlin.
I dag begrundar jag mitt grymma öde och det fenomen som kallas träningsvärk och hastigheten när jag går är ungefär som en ledbruten snigel. Måhända min kondition aldrig kom med i flytten???