Åren går och det finns ett ”bäst-före-datum” på det mesta. Så också körkortet. Några små siffror på baksidan indikerar att det är dags att förnya denna lilla rosa lapp med en mer uppdaterad bild av undertecknad. Tidigare gånger en ganska enkel procedur. Fyll i några papper, skicka till Transportstyrelsen, sätt dig vid brevlådan och vänta. Sedan 1 April i år gäller dock lite andra regler om man skulle tillhöra skaran Utlandssvenskar. Då måste nämligen förnyelsen ske i det land man är bosatt i efter det landets regler. Vilket i mitt fall innebär att jag måste förnya mitt körkort här i Tyskland.
(Paus för dramatisk, ödesmättad bakgrundsmusik)
En något mer komplicerad procedur än hemma i Sverige. Och då tänker jag inte bara på det faktum att allt sker på Tyska. Steg ett är att boka tid på ett Bürgeramt. Tiderna för audiens är få. Efterfrågan är hög. Kort sagt, man tar vad man får, även om det innebär avbokning av andra viktiga möten och bilfärd genom halva staden.
Väl framme, i god tid, är det dags för den obligatoriska väntan i det likaledes obligatoriska beiga väntrummet, inrett med de icke-ergonomiska plastsolar som verkar existera enbart i syfte att vara så obekväma som möjligt. Vi sitter tysta där, samtidigt som vi långsamt dräneras på all livslust och stirrar som viljelösa Zombier på den elektroniska skärmen där olika nummer utan synbar ordning och med ojämna mellanrum framträder. Dessa indikerar Vem som skall få komma in till handläggaren och i vilket rum denne handläggare befinner sig i. För att i någon mån väcka oss i vårt vegetativa tillstånd i detta själlösa, beiga, väntrum markeras varje nytt nummer med ett högt, ljudligt ”pling” som får rutorna att skallra.
Handläggaren visar sig vara en ung dam som smattrar fram sina frågor på snabb tyska. Ganska snabbt etablerar vi mitt ärende och det är dags för Blanketterna. Hon tittar ytterligt misstänksamt på mitt Svenska körkort och verkar betvivla dess äkthet. Att jag dessutom bara har med en kopia på mitt pass och inte originalet renderar mig en mycket tydlig tillrättavisning. Dock verkar hon förbarma sig när jag visar det passfoto jag snabbt tagit i den lilla fotoautomaten som stod i det beiga väntrummet. Måhända hon tyckte det var straff nog att de närmaste åren se ut som uttröttad giftmörderska i en dålig novell på körkortet.
Efter att ha skrivit under får jag en bunt papper och noggranna instruktioner att om 8 veckor så kommer något att hända. Huruvida jag om åtta veckor skall komma tillbaka och hämta mitt tyska körkort, kommer få det på posten, skall fylla i ännu en blankett eller vänta på ett Guds under vet jag inte.
Rapport följer……