Inhandlade för ett tag sedan en mixer på ett större internationellt elektronikvaruhus. Tyvärr visade sig det vara ett måndagsexemplar och jag var tvungen att gå tillbaka för att byta ut den till ett fungerande exemplar. Ett uppdrag som visade sig bli en utmaning.
Fråga: Hur många medarbetare krävs för att hjälpa en (1) kund?
Svar: Tio! (10) Tre för att signera ett papper de inte ens tittar på, fyra för att tala om att de absolut inte kan hjälpa till, två som under mycket suckande, stönande och klargörande av att detta att hjälpa kunderna är extremt jobbigt utför sina arbetsuppgifter och en (1) som mötte med ett leende och verkade trivas på jobbet. (Han var nog nyanställd…)
Började med att jag fick stå i en mycket lång kö för att komma fram till kundservice-disken. Detta med kölappar är ännu inte uppfunnet här i Berlin tydligen. Väl framme får jag dock bra och snabb service. Mannen vid disken skriver ut ett papper (som hans kollega signerar utan att läsa) och med detta i handen är det sedan bara för mig att hämta min ersättnings-mixer och gå hem. I teorin…. Jag måste nämligen få detta papper stämplat av någon av medarbetarna i affären som även skall ge mig min nya mixer.
Det är nu problemen börjar. De första tre anställda jag frågar säger nämligen klart och tydligt att de absolut inte kan hjälpa mig. Att de står vid hjälp-disken vid husgerådsavdelningen har inget med saken att göra. (Silly me!) De är tydligen alla tre även tankeläsare då de kan avgöra att de absolut inte kan hjälpa mig redan innan jag framfört mitt ärende. Den fjärde medhjälparen jag ber om hjälp ser alldeles förskräckt ut över att en kund tilltalar henne. Hon fattar sig dock snabbt och fäller i princip krokben för en kollega och förklarar att hon, kollegan alltså, kan hjälpa mig. Elaka blickar utväxlas mellan kollegorna, och under djupa dramatiska suckar tar denna senaste medarbetare sig an mitt fall. Hon läser noggrant på lappen och tillkallar hjälp från nästa kollega Tillsammans konstaterar de att de tydligen stött på dagens jobbigaste kund, men att de bär sitt öde stoiskt och får väl göra sitt bästa för att lösa situationen. (Jag har vid det här laget gått över till engelska och de två damerna har missat att jag trots allt förstår lite tyska.) Den ena av dem går iväg för att få mitt papper signerat av en ytterliga kollega, och efter några minuters väntan får jag äntligen min ersättningsmixer.
Jag tackar med ett leende, som tyvärr missas av damerna då de redan vänt ryggen åt mig.
Tar mig till kassan för att stå i kö ytterligare några minuter. Framme vid kassörskan visar det sig dock att hennes kollegor skrivit på fel ställe på den numera ganska välhanterade lappen. Ytterligare några minuters väntan tar vid då hon försöker ringa in en kollega. Tydligen kan nämligen inte kassörskan som sitter bakom henne skriva på. Kollega med underskrivningsrätt uppenbarar sig efter några minuter, skriver på lappen där kassörskan pekar och avviker snabbt från platsen.
Samma sak, avviker från platsen, gör även jag, med min mixer i säkert grepp.
Nu förstår jag varför jag inte kunde hitta ordet ”Kundservice” i mitt Tyska-lexikon.