”Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”. Det lär vi oss i Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta.” Jonathan och Skorpan gör det omöjliga. Reser sig mot den mäktige Tengil. Protesterar. För det är vissa saker man måste göra. Annars är man bara en liten lort.
Men nog kan det kännas så ibland. Omöjligt. Som att det inte är någon idé. Det är för stort. Monstret är för övermäktigt. Jag läser tidningarna, följer nyheterna. Och jag funderar ibland. Är det ens någon idé att försöka? Var femte sekund dör ett barn på grund av bristen på rent vatten! Var femte sekund! 263 miljoner barn får inte gå i skola. Varje dag tvingas tusentals unga flickor, en del så unga som 12-13 år, in i barnäktenskap. I den så kallade civiliserade världen läser vi om fler och fler hemlösa, om hur samhället misslyckas med att ta hand om de svaga och sjuka, hur vapen och våld sprider sig på gatorna.
Det finns så mycket som vi borde bekämpa, så mycket orättvisor och förtryck. Så mycket ondska att slåss mot. Så många Tengils i vår värld. Och det är så lätt att ge upp. Att tänka att de är för stort. De är för starka. Det är ingen idé.
Filisteerna, som Goliat tillhörde, är ett framstående sjöfolk som håller till i östra medelhavet. De slår sig ner vid kustlandet. De var militärt framstående krigare och hör till israeliternas farligaste fiender. Och nu har ryktet spritt sig om att de har en extra farlig krigare med sig. Jätten Goljat som går i främsta ledet. Obesegrad! Mäktig! Farlig. Motstånd är ingen idé. Det är bara att ge upp.
Så träder David in på scenen. Han är en enkel herdepojke. Beväpnad bara med sin slunga och några stenar går han i klinch med en topptränad Elitsoldat.
Hur smart det var kan onekligen debatteras. På pappret är han chanslös. Men vi vet alla hur det slutade. David, den enkla herdepojken, besegrade mot alla odds den elittränade Goljat. Han vågade stå upp mot övermakten, trots allt.
”Det går inte”
”Han är för stark”
”Så har det alltid varit”
”Det är lika bra att ge upp”
”Det kommer aldrig att fungera”
Orden ringer där i bakhuvudet hela tiden. Så drar vi oss tillbaka. Väntar, avvaktar och hoppas innerst inne att någon annan skall ta över. Kliva fram och vara stor och stark.
Men, Guds rike kommer inte med vapen och makt. Guds rike slamrar inte med svärd eller bygger murar.
Guds rike kommer i det enkla och vardagliga. I de enskilda besluten tagna av vanliga människor.
När ni läser berättelsen om David och Goliat, läs då lite mer än vad ni hörde här nyss i kyrkan.Det intressanta händer egentligen nämligen precis i versen innan vi kommer in i Gamla Testamentets text. Kung Saul tar på David sin egen rustning. Bröstplåt, Hjälm, Svärd. Allt. Men David försöker ta några steg, men sedan säger han, Nej, i den här kan jag inte gå. Och tar av sig allt.
Han får vara sig själv.
Han går, inte i den rustning andra tror skall skydda honom, utan som sig själv! Med Guds hjälp.
Det finns saker som man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Den dagen vi slutar slåss mot det som är större av den enda anledningen att det är stort och känns övermäktigt, den dagen kommer vi också att förlora vår själ.
Då, den där gången, var det en enkel herdepojke som samlade ihop några stenar i en bäck. I vår egen församling lades det tidigt ut en moralisk kompass. Människor som genom historien vågade stå upp och säga nej till förtryck från överheten. Som vågade och orkade kämpa för rätt och rättvisa.
David försökte aldrig vara någon annan eller något annat. Han tog av den rustning som andra försökte pracka på honom. Han var sig själv. Jag misstänker att, där han gick fram emot Golijat, kände att det nog var lite för stort. Lite för övermäktigt. Det här kommer inte att gå.
Men trots detta så gjorde han det. Han gick. För han visste att det var rätt. Han följde sitt samvete, endast skyddad av Gud. Med den utrustning som Gud försett honom med. Och det är det enda vi kan göra i våra liv. I din och min kamp mot ondskan. Även när det verkar oss övermäktig. Vi kan aldrig ta på oss någon annans rustning. Utan vi kan bara gå som oss själva, med de redskap Gud har gett oss. I förtröstan på att han kommer att hjälpa oss.
För ibland är det vissa saker man måste göra. Annars är man bara en liten lort.