Hamnar i en affär som säljer köksartiklar. Ni vet en som är fylld med glänsande knivar, vispskålar, och kastruller, allt i glänsande rostfritt. Känslan är att bara jag utrustar mitt kök med grejer från den här affären så kommer jag bli en mästerkock och kan ge både Gordon Ramsay och Nigella en match.
Suktar lite över hushållsassistent i glänsande rostfritt (så klart) som ser ut att kunna knåda deg till bullar, vispa maränger och samtidigt sjunga nationalsången. Blir dock istället en liten pryl av det mer humoristiska slaget som inhandlas. En present till en god vän. När kassörskan ska slå in paketet förhör hon sig noga huruvida mottagaren är en man eller kvinna. Svaret på frågan avgör nämligen färgen på omslagspappret. Mitt försök att antyda att färgen inte spelar någon roll bemöts med yttersta misstro och upprepande av frågan om könet på mottagaren.
Funderar en sekund på att svara att det är till en Man som älskar Rosa. Eller att det är till någon som just nu går igenom ett könsbyte. Men inser när jag tittar på kassörskan ytterligt allvarliga min när hon för tredje gången ställer sin fråga att världens framtid och samhällets fortbestånd är ytterst beroende av att färgen på detta omslagspapper blir korrekt.
Känns skönt att på detta sätt kunnat bidra till stabiliteten i världen. Och presenten i fråga blev uppskattad av mottagaren, trots omslagspapprets färg. 😉
Proffesionellt inslaget, i ”rätt” färg.