Vårens karantän kombinerat med sommarens semester har gjort att min kroppshydda nu börjar svämma över alla bräddar. Är nu en kvinna med bokstavlig tyngd bakom orden och vågen kvider de få gånger jag kliver upp på den.
Dags att plocka fram joggingskorna från garderobens innersta gömmor och påbörja (återigen) det nya sunda livet.
Med bestämda steg och klar målbild stegar jag därför tidig morgon innan sommarhettan tagit över ut genom dörren för att flämtande, flåsande, joggande (nåja) ta mig runt kvarteret.
De bestämda stegen lyckas dock trampa fel på trottoarkanten och knappa 15 steg från dörren viker sig ena foten och helt utan vare sig sans eller värdighet, men däremot med mycken tyngd (se ovan) faller jag till marken.
Mina nerver har redan tydligt signalerat vad som hänt och en hastig okulärbesiktning ger endast bekräftelse på vad jag redan vet. Jag har lyckats vricka foten, rejält.
Noterar när jag linkar tillbaka att alla gånger jag vrickat mina fötter har varit när jag burit låg- eller klacklösa skor.
Måhända jag skall testa High Heel race nästa gång?
