Fem bröd och två fiskar. Det räcker inte långt. Det borde inte räcka alls. Ändå gör de det. Det blir till och med över.
Vad var det som hände egentligen? Var det ett Guds under? Eller rättare sagt : Var det bara på grund av Gud som det räckte?
Eller var det så att människorna där öppnade sina hjärtan, och sina väskor, och delade med sig av det som de hade med sig? Såg sin granne som kanske inte hade lika mycket, och istället för att äta sig själva övermätta, bara tog så mycket de behövde och delade med sig av det som blev över.
Allt för ofta tänker vi bara på Jag, Mig och Mitt.
Det som är mitt är mitt och det skall du strunta i. Men vad skulle hända om vi alla bjöd till lite och tog fram det vi har vi våra gömmor för att hela världen skall få leva och inte bara vi.
Kanske var det stora undret den där gången inte att fem bröd och två fiskar räckte till 5000 män, utan att 5000 män + kvinnor och barn faktiskt samarbetade och tänkte på varandra. Inte satte sig själva i centrum utan hjälptes åt för att _alla_ skulle få.
Vi lever, fortfarande, i en Pandemi. Den sliter på oss alla, nu mer än ett år sedan det började. Så lätt att tänka, Det drabbar inte mig! Så lätt att känna, Jag kan gå ut, Jag kan sitta på café. Jag känner mig frisk, jag behöver inte munskydd. Jag är ju så försiktig.
Men istället för att tänka på jag, mig och min egen bekvämlighet måste vi alla tänka på varandra. Tillsammans.
Jordens resurser räcker till alla. Det finns mat så att alla kan äta sig mätta.
Ändå lider över 800 Miljoner människor av hunger. Varje dag dör 17 000 människor av svält. Varje dag dör 8000 barn under 5 år av svält.
Fem bröd och två fiskar räcker inte långt.
Du och jag kan inte ensamma lösa problemet med världens svält.
Men tillsammans. Tillsammans, med Guds hjälp, kan vi göra det möjligt.
Kan vi få det att räcka, och till och med bli över.