Människor spår men Gud rår. Ett uttryck som när jag var liten bara hörde äldre silverhåriga använda. Nu är mitt hår mer grått än silver, men hör mig själv med jämna mellanrum muttra samma ord eller variationer därav.
Jag gillar att planera, att ha koll och veta vad som skall ske. Men när det gäller långtidsplanering, vad jag skall göra om några år, börjar jag så sakteliga lära mig att jag må kanske ha en idé, en plan, men vad som slutligen kommer att ske, ja det överlåts åt Gud.
Sedan måste jag ju erkänna, det vore ju kul om vår Herre kunde meddela lite tydligare vad hen tänkt och har för planer. En liten hint nu och då skulle ju inte skada.
2012 när vi flyttade till Wien var (vår) planering att vi skulle vara där ett (1) år. Gud’s plan var tydligen att vi skulle vara där i fem(5) år! Berlin blev nästa stopp. Jag trodde fem år, det blev knappa två. Glad i hågen styrdes kosan mot Nederländerna. Jo, jag hade väl en tanke och en plan där också, men som sagt var, Människan spår, Gud rår…. Det blev drygt 3 år, som tack vare en världsomspännande epidemi blev kanske mer utmanande än, ja just det, planerat.
Nu har jag landat i Sverige. I en del av landet jag måste erkänna jag aldrig skulle hamna i.
Min planering?
Till att börja med ett halvårs vikariat i Idre församling, sedan får vi se. Eller rättare sagt, jag är väldigt nyfiken på vad vår Herre har planerat. Jag bara önskar han kunde vara lite tydligare i sin kommunikation.