Varje ljus här idag talar om minnen. Talar om sorg. Talar om liv!
En del långa och innehållsrika. Andra som blev allt för korta.
Varje ljus är en påminnelse om någon som varit, och är, älskad!
Jag tror att det inte är förrän man själv upplevt det som man förstår. Förstår hur ont det gör att förlora någon man älskar. Hur stort tomrum som uppstår.
Och det finns inga ord, hur kloka de än må vara. Inga magiska ritualer, inga saker, ingenting, som kan fylla det tomrummet!
I början kan detta tomrum vara som ett bottenlöst svart hål. Det gör nästan fysiskt ont att sörja. Man avskärmar sig. Vill inte tänka, inte känna, för det gör för ont. Så man stänger. Går vidare.
Men tomheten, saknaden finns kvar, djupt där inne.
Så tillåter man sig att sörja. Att känna smärtan, saknaden. Känslorna virvlar som torra höstlöv. Runt runt i det tomma svarta. Den bottenlösa sorgens svarta hål får så sakta färg och form. Det gör inte längre ont. Sakta fylls det av minnen. Är inte längre bottenlöst.
Att förlora någon man älskar lämnar alltid en saknad. Ingen annan kan någonsin fylla denna saknad helt och hållet. Men när den som sörjer får andas i sin egen takt, får ta den tid som
behövs, så kommer sorgen och saknaden bli något som finns där, men inte längre gör ont.
På sorgens svarta sammet hittar vi minnenas gnistrande diamanter.
Vi vågar så sällan prata om sorgen. Vi fastnar så lätt i den glansiga Instagram-världen där allt är bra. Där den som sörjer skall ”Prata av sig” ”Få ur sig” för att sedan kunna gå vidare med sitt tillrättalagda
liv. Men det händer inte, för man blir aldrig av med en sorg, man lär sig leva med den. Och efter ett tag så gör den inte lika ont. Istället minns man med tacksamhet.
Så du som står bredvid; Kladda inte på sorgen. Låt den som sörjer få sörja i sin egen takt. Var där. Lyssna. Finns där, nära. Så att när den sörjande själv är redo, kan sträcka ut sin hand och fatta den.
Du som sörjer. Glöm inte bort att andas. En dag i taget är ibland mer än nog. Din sorg är din. Dina minnen dina egna. Den dagen kommer när du kommer att vara beredd att dela med dig. När du kan tala om den du saknar utan att det gör ont. Tills dess: Var rädd om dig! Var snäll mot dig! Låt sorgen få ta den tid
det tar. Och vet, att Gud, som själv sörjde sina vänner och grät vid Lazaros grav, gråter med dig.
Gud, du som bor i evigheten, bara med dig kan jag tala öppet om min kära som du har kallat hem till dig.
Bara du lyssnar tåligt. Bara du vet hur min älskade har det nu.
Dagar och veckor går, andra människor lever sitt liv som vanligt, men inget kan fylla tomrummet för mig.
Hjälp mig att bära ensamheten och att tacksamt minnas allt vi hade tillsammans.
Men låt mig inte fastna i minnet utan ta vara på det stycke liv som jag ännu har kvar, och de människor som finns omkring mig.
Säg mig att min vän är i trygghet och glädje hos dig, och att också jag en gång kan få komma dit.
För Jesu skull
Amen
(Ur En liten Bönbok)