OK, jag är vit, heterosexuell CIS-kvinna med god utbildning och stabil familjesituation. Så egentligen ska jag väl inte uttala mig. Men min känsla har i alla fall de senaste åren varit att det faktum att Svenska kyrkan och präster är synliga på Prideveckor och i Prideparader är snudd på självklart.
För att citera från Svenska kyrkans egen hemsida: ” Svenska kyrkan ska vara en inkluderande kyrka, där hbtq-personer ska känna sig trygga och välkomna. Därför jobbar vi aktivt mot diskriminering och för inkludering.”
Det har varit Pride här i Toronto. Om jag förstått saken rätt en av de större Pride-festivalerna i världen. Stan är full av regnbågar och det hela avslutades med en fantastisk parad genom stan i söndags. Kyrkan fick frågan av svenska konsulatet om vi ville gå med under EU-flaggan tillsammans med andra EU-länder och organisationer.
Lika snabbt som jag svarade Ja, när frågan kom i Wien, lika snabbt och positivt är svaret den här gången. Självklart!
Innan jag gick dit oroade jag mig mest för det faktum att jag skulle ha svart prästskjorta på mig i strålande solsken och +27. Funderade ett tag på att gå civilklädd, för vad spelar det för roll? I efterhand är jag glad att jag valde att ha på mig prästskjortan.
På vägen till samlingsplatsen passerade jag en grupp individer som höll upp diverse plakat, ett stort träkors och ropade i megafon. De sade sig vara Kristna och bilderna de höll upp föreställde förvisso den idealiserade bilden av Jesus. Men där slutar all likhet med den Kristendom och det kärleksbudskap jag blivit lärd i och försöker lära ut. Det dessa personer propagerade var hat, oförståelse och småsinthet. Och jag funderade ett tag på att gå fram och försöka prata med dem. Lyfta fram att det fanns andra sätt att läsa Bibeln. Att Gud är kärlek. Betvivlade dock att de skulle lyssna eller att jag för den delen skulle kunna hålla mig lugn. Så för att inte avsluta dagen på en Kanadensisk polisstation valde jag att ignorera och gå vidare.
Lite senare när vi börjar gå i tåget, eller ja, redan innan när vi står och väntar på att få börja, märker jag hur folk tittar, pekar och en del kommer till och med fram och frågar: ”Are you the real thing?”
När jag svarar jakande och kort berättar om Svenska kyrkans syn, som också är min egen syn på HBTQI+ är reaktionerna översvallande positiva. Som när en kvinna jag pratar med vänder sig till sin väninna och säger: ”You see, not all religious people hates us!”
Långsamt gick det upp för mig vad jag glömt bort, symbolvärdet av att som tydlig företrädare för kyrkan gå med i tåget och tydligt visa vårt stöd.
Och även om jag blev glad över alla kramar och leenden, så blev jag samtidigt ledsen. Ledsen över att vi inte har kommit längre. Ledsen över alla fel och övergrepp som begåtts i religionens namn.
Som vit, heterosexuell CIS-kvinna är det så lätt att ta saker för givna. Att tänka att ”nu räcker det väl? Nu har de väl fått sina rättigheter. Varför skall de behöva ha en stor parad?”
I går blev jag ännu en gång påmind om att vi har långt kvar innan alla kan känna sig trygga. Jag ser och förstår att samma exkluderande tongångar jag såg i går börjar höras även i Sverige. Att vi ännu har en lång väg att gå innan alla kan vara fullt ut dem de är
Fram till att den dagen är här ser jag det som självklart att vi som kan, öppet visar vårt stöd, även om det innebär att gå i nästan 30-gradig värme iklädd svart prästskjorta.
