OK, kanske lite överdrivet dramatisk rubrik. Men för någon som upplevt Nederländernas cykel-kultur där cykelbanorna är breda boulevarder, det finns fler ställ och parkering för cyklar än för bilarna och där cyklisterna behandlas som okrönta kejsare och kungar är det onekligen en smärre chock att kasta sig upp på sin två-hjuliga stålhäst och ge sig ut i Toronto. Är inte direkt så att bilisterna medvetet försöker döda dig. Det bara känns så.
De cykelbanor som finns är mer av typen artigt förslag som går ut på att att använda en ytterligt smal remsa av vägen till annat än biltrafik. Något som av de flesta bilister verkar uppfattas som en inbjudan till fri parkeringsplats. Några cykelbanor är dock tydligt avskilda från bilvägen medelst betongklumpar, skapandes en ytterligt smal korridor lagom för en (1) cykel. Att köra om en eventuell medcyklist är i princip omöjligt på dessa passager. Något som lokala Memil’s (Medelålders Män i Lycra) uppenbarligen upplever som oerhört frustrerande och högljutt uttrycker sitt missnöje kring när de hamnar bakom en dam i sina bästa år.
Min nyinköpta cykel är som sagt var av klassisk stadig ”Tant-modell” eller ”OmaFiets” som de kallas i Nederländerna. När jag nu börjar ta mig runt i stan börjar jag dock förstå varför så många istället valt BMX-liknande cyklar. Vägarna är förvisso asfalterade, men det lapptäcke-inspirerade utförandet gör att det är mer ”Off” än ”On” Road-känsla. Vissa passager är milt sagt en omskakande upplevelse och endast snabba reaktioner och dödsföraktande manövrar hindrar väskan att hoppa ur cykelkorgen.
En annan stor skillnad mot upplevelsen av att cykla i Nederländerna är backar och höjdskillnader. Något som är ytterst sällsynt i mitt gamla hemland men desto mer frekvent här. ”Downtown” är verkligen neråt sett från min enkla boning. En enkel 20 minuters cykeltur. Hemfärden tar dock betydligt längre tid då det är i princip konstant uppförsbacke av det mer grymma slaget. Måhända jag skulle investerat i den där el cykeln ändå??