Idag skaffade vi var sitt Jahreskarte, årskort, på Wienerlinien, Wiens lokaltrafik.
Har jag sagt förresten att jag är förälskad i U-bahn? Hur smidigt som helst att ta sig både kors och tvärst i denna ganska stora stad. Ca 25 min, max 35 tar det för oss från dörren hemma till dörren på skolan. Och då har vi ändå tagit oss tvärs igenom halva stan! Nästan snabbare än vad det tog att ta sig till skolan hemma.
Nåväl, årskort innebär obegränsat resande under ett år(nähä?!) och passar en virrpanna som undertecknad utmärkt. Kostar inget extra om man skulle kliva av vid fel station, inte för att det hänt liksom….så ofta då…men…hmm tillbaka till ämnet!
Sagt och gjort! Mot Wienerliniens kundcenter för att skaffa årskort!
Gissa tre gånger…Japp! Det var blanketter som skulle fyllas i och stämplar som skulle stämplas, olika köer att stå i och foton som skulle tas.
Passfoton blir aldrig bra. Är någon naturlag. Passfoton tagna i en fotoautomat som står ute i solen = den leker bastu, där det dessutom är instruktioner på tyska och en mycket stressad dam som står precis utanför blir inte alls bra.
Tillbaka med korten väl gömda i väskan för att inte skrämma små barn, blev vi vederbörligen stämplade, kollade, inplastade….paus….mannen bakom luckan kollar igen, klipper resolut bort fotot från mitt kort (hallå? Så fult var det väl inte?) kreerar ett nytt kort där han klistrar fast fotot på mig, och räcker sedan tillslut över korten.
Vid närmare inspektion visar det sig att han skrivit om kortet och rättat till det ”fel” han ansåg sig gjort. Jag och Maken har nämligen olika efternamn.
Fast inte på våra Jahreskarte, där bär även jag, makens efternamn. 😉