Som jag nämnde i går har käre Maken lyckats bryta lillfingret. Närmare bestämt ungefär vid innersta knogen. Ni vet, där lillfingret slutar vara finger och går över till att bli en hand.
Kan tyckas som ett, förvisso irriterande men ändock ganska enkelt ställe att fixera. Såg framför mig ett intrikat system med skenor och bandage som skulle hålla det hela på plats stipulerade fyra veckor som det tydligen tar för ett avbrutet lillfinger att läka.
Men nu är vi i Österrike. Landet som i vissa stycken lever som det fortfarande vore det stora Kejsardömet och där allt efter 1950 anses vara modernt.
Ergo, inga små diskreta moderna skenor här inte. Utan här är det istället Old School som gäller. Vi snackar Gips. Mycket Gips!
I ett av de rum som käre Maken blev inslussad till stod en läkare som bara ägnade sig åt att gipsa folks kroppsdelar. Denne läkare tog verkligen sitt arbete på allvar och verkar anse att ju mer – desto bättre.
Resultatet: käre Maken har nu ökat ca 2 kg i vikt. Koncentrerat till höger underarm.
Får väl se det som styrketräning…. 😉