Lite här och var i Wien kan man, om man sänker blicken, se speciella stenar. Är gatstenar monterade med mässingsplattor, nedsänkta i marken. På plattan står ett namn, året då personen föddes och året då personen mördades i koncentrationsläger eller deporterades till okänt öde. Det är små, men starka, minnesstenar över alla dem som drabbades av Nazismens ondska.
Konstnären bakom detta gigantiska projekt Gunter Demnigs kände att i alla fall namnen på alla som dött skulle finnas kvar. Idag finns över 50 000 stenar utplacerade i olika städer i Europa. En ständig påminnelse om den mörka historia som inte är så avlägsen som vi ibland luras att tro. Den 27 Januari är det 70 år sedan Auschwitz befriades. En dag som uppmärksammas på olika sätt runt om i världen. Samtidigt hörs tongångar i riksdagssalar och runt köksbord som är skrämmande lika de som hördes då.
Stolpersteine –Snubbelstenarna är inte bara dekorativa element i en annars grå gatubild. De är ropande stenar som ber oss att minnas, även vi som inte var med. Ber oss att aldrig någonsin låta det ske igen.
Jag ser dessa stenar samtidigt som jag läser om förföljelse, om religiösa byggnader som attackeras, om lagförslag som vill stänga gränser, deportera, utvisa, avlägsna – och Då och Nu flyter samman.
När Jesus tågar in i Jerusalem försöker fariséerna tysta folkmassan. Jesus svarar att om de tystnar, så kommer stenarna att ropa. Stolpersteine ropar till oss – Glöm inte! Du och jag är deras röst. Må vi aldrig tystna!
