Det var en historisk omröstning på Irland i helgen.
Som första land i världen fick Irländarna rösta om ifall man ska tillåta samkönade äktenskap eller inte. Jo, jag vet. Samkönade, eller genderneutrala äktenskap (som är betydligt bättre uttryck än det mediaskapade ”Homoäktenskap” ) finns redan i flera länder. Inklusive Sverige. Men, i alla övriga länder är det en propå som kommit ovanifrån. Regering och riksdag har stiftat lagen, och folket har fått anpassa sig därefter. Irland är det första landet som har vänt på frågan. Som låtit folket själva rösta om lagförslaget. Ja eller Nej.
Och redan innan alla röster är räknade tyder allt på att det blivit ett tydligt Ja!
Egentligen är det absurt att man måste folkomrösta huruvida människor skall få älska varandra och få manifestera denna kärlek genom att gifta sig. Samtidigt. Alla på Irland har nu fått säga sitt. Många vittnar om hur valkampanjen har öppnat upp för diskussion och samtal kring en fråga som tidigare bara gåtts förbi med tystnad.
Det är när vi stänger. När vi försöker blunda och inte prata om. Det är då vi börjar tänka ”Vi” och ”Dom” Det är då vi skapar ett utanförskap. Börjar titta på varandra med misstänksamhet. På Irland har man nu, tack vare folkomröstningen, börjat prata, inte om, utan med varandra.
Jag hoppas och tror att det kommer sprida sig. Att detta är första steget mot ett öppnare samhälle.
Sedan kan jag inte låta bli att fascineras av att ett land, som nu svarat ja på frågan om samkönade äktenskap, fortfarande har en av världens strängaste abortlagstiftningar. Får se hur länge det dröjer innan de inte bara ger människor rätt att älska vem de vill, utan även rätt att bestämma över sin egen kropp.
Regnbåge över Dublin i dag. Ett tecken från Gud? 😉