Fann mig själv härförleden i Palmen Haus ute vid Schönbrunn.
I princip ett stort växthus. Fast som vanligt när vi pratar om något signerat Habsburgarna, med tillägget dé luxe.
Chockerande nog, vi befinner ju oss faktiskt i Wien(!) så är det inget Café i detta hus. Hämtar mig dock snabbt från denna överraskning och börjar istället utforska denna veritabla djungel mitt i (nåja) stan. Nu begränsar sig mina botaniska kunskaper till att eventuellt kunna skilja en maskoros från en björk. Klara dagar och under blommnings-säsong. Men kan snabbt konstatera att de lyckats packa in ett imponerande antal olika växtsorter på en trots allt ganska begränsad yta. Är till viss del hjälpt av de mycket informativa skyltarna som är placerade på respektive växt som upplyser besökaren om vad exakt det är de står och tittar på. Förutsatt att besökaren i fråga behärskar tyska och/eller latin.
Mina kunskaper i dessa språk är ytterligt begränsade. Speciellt inom det botaniska området. Så jag konstaterar att jag står och tittar på en jättestor grön växt och bredvid den står en lite mindre grön växt.
Mängden växter gör att besökarna får ta sig fram på ganska smala gångar som slingrar sig fram genom vegetationen. Gångarna är täckta med jord. På sina ställen i kombination med vatten vilket ger, som vi alla vet, sugande kladdig lera. Är glad att jag för en gångs skull stoppat ner mina fötter i ett par bekväma tennisskor. Djupt imponerad är jag också över den grupp rullstolsburna(!) pensionärer som skjutsas runt på dessa leriga gångar av sina medföljare. Viss förvirring uppstår när två rullstolar möts på en gång som knappt rymmer en. Tydligen är de oskrivna reglerna att den som är yngst får backa i sådana situationer. Vad som händer fall båda rullstolsinnehavarna är lika gamla vet jag inte. Sten, Sax, Påse?
Själv tar jag till höger vid den gröna växten (modell XXL), hittar dörren ut och bestämmer mig för att leta upp ett café. Något som inte är allt för svårt, då vi som sagt var befinner oss i Wien. 😉