Sitter och följer rapporteringen om en av de största flyktingkatastroferna i Europa i modern tid. Kroatien har stängt sina gränser och bussar flyktingar till Ungern. Ungern sätter upp stängsel mot Serbien och hotar med fängelse för dem som passerar gränserna utan giltiga papper. Tyskland har infört gränskontroll och i Österrike talas det om att skicka militär personal till gränsen för att ”upprätthålla ordningen”
Tusentals människor försöker desperat ta sig till en tryggare verklighet. Till ett land där de kan få en rimlig chans att leva, inte bara överleva. Siffrorna tickar in. 7 000 vid en gräns. 5 000 vid en annan. 9 000 i ett läger. 10 000 som väntar vid ett annat.
Men bakom alla siffrorna döljer sig människor!
Män, kvinnor, barn. Någons syster, bror, son, dotter. Människor. Som älskar skrattar, ler, gråter, drömmer, längtar. Som precis som du och jag har bra dagar och dåliga dagar. Som vissa dagar bara vill ligga kvar i sängen och sova och andra dagar vaknar fulla av energi. Som har vanor och ovanor. Favoritprogram på tv, älsklingsmat de gärna äter. Människor, som du och jag.
Så lätt vi glömmer. Så lätt vi fastnar i fällan att bara tänka siffror. ”Volymer” ”Kvoter” Politiker debatterar hur dessa ”kvoter” skall fördelas. Vem som gör vad och vilken lag som egentligen skall tillämpas. Det talas pengar, siffror, antal och lagar och förordningar.
Samtidigt gråter ett barn sig till sömns i lägret i Nickelsdorf. En mamma försöker hitta ett par nya skor på perrongen på Westbhanhof, hennes gamla har slitits ut under flykten. En pappa bär sitt barn på ryggen över gränsen.
Undrar när världens ledare skall sluta räkna siffror och pengar, och börja se människorna?