Har fått lite frågor hur det går med min imitation av gravid astmatisk flodhäst i lerig uppförsbacke. Dvs mina berömda så kallade joggingturer.
Har traktens pensionärer samlat ihop till en rullator till mig?
Står ambulansen redo med akutbil och sjukhuset med hjärt- lugn- specialister?
Tar föräldrar oroligt in sina barn och låser dörrar och fönster när jag likt en flåsande galning från en dålig skräckfilm stapplar förbi?
Faktiskt, helt otroligt nog, ingendera!!
Blir fortfarande omsprungen av traktens pensionärer. Speciellt den vithårige gentlemannen på 95+.
Nämnde gentleman har lagt i en extra växel och numera bytt ut sina kryckor mot slimmade gå-stavar. Vet inte om jag skall ta detta som en utmaning eller ej. Försöker han subtilt antyda något om min brist på kondition?? Svårt att avgöra då jag oftast möter honom när jag kommit halvvägs runt kvarteret. Det vill säga när det flimrar framför ögonen och mina tunga flätningar omöjliggör all form av kommunikation.
Damen med rullatorn hostar numera demonstrativt så fort hon får syn på mig så att jag hinner flytta mig ur spår när hon kommer. Misstänker starkt att hon monterat elmotor på den där rullatorn. Går misstänkt fort där tycker jag. Måhända ett samtal till berörd myndighet är på sin plats…..?
För övrigt väntar jag fortfarande på den där känslan alla pratar om. Det där om att ”det är så skönt” efteråt.
Själv faller jag ihop som en svettig, flämtande hög och väser med mitt sista andetag: ”Mitt testamente och sista vilja lyder som följer……” 🙂