Hur ser de ut, de där änglarna egentligen?
De där som enligt Bibeln står och Tackar och Lovsjunger Gud dag som natt? Och hur ser en Äkta Kristen ut???
I Bibeltexten som vi nyss hörde beskrivs några av änglarna och hur de ser ut.
“De fyra varelserna hade vardera sex vingar, och de hade fullt med ögon, utåt och inåt. “
Hmmm ganska långt ifrån Botichellis och Rafaels bokmärkesänglar. Ändå är det dessa varelser som står närmast Guds tron och lovsjunger honom dag som natt.
Hur ser då en äkta Kristen ut?
Välkammat hår, prydligt klädd och ett milt leende på läpparna? Eller är det kanske som med änglarna? Vi har en bild, men den kanske inte riktigt stämmer med verkligheten?
Ibland är det viktigt att våga ifrågasätta de där bilderna. Fundera, vrida och vända på dem.
Idag är det Tacksägelsedagen och temat är Lovsång.
Och man kan ju fundera, med ökande inflation, elpriser som skenar, miljökatastrof som ingen verkar vilja göra något åt och maktgalna politiker i snart varje land, vad finns det att vara tacksam över och sjunga lovsånger till? Nu skulle jag kunna falla in i det klassiska
“Var glad för vad du har för det finns alltid de som har det värre”
Men jag vill utmana den bilden lite.
Och hävda att det är det spruckna Hallelujat som klingar vackrast.
Det är så lätt att tro att bara för att man är kristen så kommer man dansa över ängarna med ett milt leende och alltid vara lycklig och glad hela tiden och inga bekymmer.
Nope, det stämmer inte.
Tron är inget magiskt skydd mot sorg och smärta. Är ingen garanti för att allt kommer att bli bra. Ibland känns det nästan tvärtom.
Det finns en väldigt vacker psalm i psalmboken. Psalm 797, “Var inte rädd för mörkret.” “Vi ser ju inga stjärnor där intet mörker är”
Ibland när livet drabbar en och slår undan benen på en. När allt känns mörkt. Då är det oerhört svårt att känna tacksamhet. Att sjunga Guds lov.
Man vill säga mycket till vår Herre, men det är inte direkt lovprisning man tänker…
Samtidigt, så är det också där, i själens mörka natt som jag ser stjärnorna som tydligast. Och innerst inne vet jag att hur djupt jag än faller så finns Gud alltid där och tar emot mig.
Ibland tror vi att Lovsång och Tacksägelse är Jubel och Glädje. Att det är obefläckat och rosaskimrande. Och ja, det är det. Ibland. Precis som att en del Änglar är guldlockiga och en del kristna är välkammade.
Men inte bara
Ibland är Tacksamhet och Lovsång ett sprucket Halleluja. Ett framviskat ord. Ett tack genom tårar som rymmer både glädje och djupaste sorg. Bitterljuvt är nog ordet som beskriver det bäst. Denna känsla av tacksamhet som ändå innehåller sorg. När lovsången samtidigt klingar i moll.
Vår bild av hur det SKA vara och hur det egentligen är stämmer sällan överens.
Oavsett om det är Änglars utseende, hur Kristna ser ut eller hur man skall vara och bete sig när man Lovsjunger och känner Tacksamhet.
Ändå, eller kanske just därför, får jag i Tacksamhet viska mitt spruckna Halleluja. Och veta, att det är gott nog.