En bieffekt av att ha levt ett lite lätt kringflackande liv de senaste åren är att besöken till tandläkaren inte varit så regelbundna som de borde. Missförstå mig rätt, har besökt tandläkare och gapat stort i både Österrike, Tyskland och Nederländerna när jag bott i respektive land. Men det har varit besök av mer akut karaktär, och själva underhållsarbetet så att säga har liksom blivit lite eftersatt.
Något som jag planerade att ta tag i så fort jag flyttade tillbaka till moderlandet. Var dock tvungen att vänta på att Skatteverket skulle notera min närvaro i landet. Något som ju som sagt var tog några veckor. (10 närmare bestämt) Men tandläkaren och det där väldigt förmånliga systemet vi har i Sverige som gör att vi inte behöver betala fullt pris, det ligger under Försäkringskassan. Skatteverket och Försäkringskassan är inte samma sak, utan jag måste anmäla mig separat till Försäkringskassan så att även de noterar min närvaro. Försäkringskassan tar ännu längre tid på sig än vad Skatteverket gör(!) men under sommaren fick jag så ett meddelande om att tillslut var jag inskriven även där och hade därför rätt till Svensk sjukvård (inklusive besök hos tandläkare)
Dags för nästa steg, Tandläkartid! Tog kontakt med dem i september (med Dem avses alltså här varje tandläkare jag hittade inom rimligt avstånd. Ett begrepp som efter ett tag blev mer och mer flexibelt) Den första tiden någon kunde erbjuda mig i Dalarna var i februari…
Då läget inte var akut försonade jag mig med mitt öde och mediterade lite över det faktum att jag tidigare bott i kvarter översållade av tandläkarkliniker medan jag nu befinner mig i tandläkarmässig öken. Sent skall syndaren vakna?
Nu i december blev dock läget akut, och jag var tvungen att försöka mig på det omöjliga; få en tandläkartid!!!